tiistai 16. syyskuuta 2014

Töitä etsimässä// Arbetssökande

Minun mottoni on aina ollut että asioilla on tapana järjestyä. Ja niin varmasti käy tälläkin kertaa, mutta juuri nyt tuntuu olo aika epävarmalta. Ruotsissa on hoitaja pula. Ja niin olen ymmärtänyt että suomessakin on. Lähdin sieltä reilu kuusi vuotta sitten tänne Tukholmaan ja jo silloin oli suomessa kova pula työntekijöistä ja jo silloin Tehy -Suomen sosiaali- ja terveysalan ammattijärjestö- taisteli hoitajien oikeuksien ja palkkojen puolesta.

Tämä kesä toi uusia tuulia meidän perheen elämään ja tasaisen paksu arki tukholmassa muuttuukin nyt sitten lokakuussa tasaisen paksuksi arjeksi Helsingissä. Olemme päättäneet muuttaa suomeen. Itse sain töistä virkavapaata, joten ovet ovat vielä tukholmaan avoinna (ja toivon todellakin että pysyvätkin avoinna), kun tänne palaan. Toisin taitaa olla suomessa.

Moni meistä on varmasti lukenut Jose "Joe" Zamorasta. Miehestä joka etsi pitkään töistä turhaan,kunnes tiputti s-kirjaimen pois nimestään ja sai heti valtavasti työtarjouksia. Hänen kohdallaan voidaan puhua suoraan syrjinnästä. Nimi antoi ennakkoluuloja työnantajille ja he tekivät omat johtopäätöksensä pelkän nimen perusteella. Harmillista mutta totta.

No miten tämä liittyy minuun? Minäkin olen tällähetkellä työnhakija. Taustoistani sen verran että olen suoraan ylioppilaaksi lukeneena jatkanut ammattikorkeakouluun ja sieltä sairaanhoitajan papereilla jatkanut suoraan työelämään. Minulla on melkein kymmenenvuoden kokemus erikoissairaanhoidosta ja olen työskennellyt sairaiden lasten parissa yliopistollisissa sairaaloissa niin suomessa kuin ruotsissakin. En ole myöskään koskaan mennyt sieltä missä aita olisi matalin, vaan aina hankkinut haasteita matkallani paremmaksi, kokeneemmaksi hoitajaksi. Minä hallitsen kokonaisvaltaisesti lasten hoitotyön hyvin. Olen työskennellyt "lähes kaikkien" diagnoosien parissa, joten jonkinlainen kuva minulla on sairaudesta kuin sairaudesta. Niin mitäkö haluan sanoa?

Olen lähettänyt lähes yhtämonta työhakemusta kuin Jose. Olen päässyt kahteen (siis kahteen) työhaastatteluun. Ja hekin tiesivät että lennän suomeen haastatteluun, eli olen aika tosissani ko. työtä hakemassa. Ja mitä olen saanut vastaukseksi. Muutamista paikoista olen saanut sähköposti vastauksen, ilman että minun kanssani on edes sen enempää juteltu, että paikka meni jollekin muulle. Tarjosivat jopa sijaisuuksia haastattelussa, eikä siitäkään ollut mitään mainintaa enää sähköposti vastauksessa vaan kiittivät vain mielenkiinnosta ko työtä kohtaan. Niin ja mitä palkkaan tulee... Suomi on paljon kalliimpi maa asua kuin ruotsi ja palkka on melkein tonnin huonompi. Okei, suomessa maksetaan paremmin lisistä, joten se vähän tasoittaa, mutta peruspalkka on suomessa alhaisempi kuin ruotsissa.
Olen oikeasti yllättynyt ettei työkokemukseni kelpaa.. Vai onko cv:ssäni kenties jotain vikaa? Tulen siis olemaan paluumuuttaja, eikö vain. "Se sellainen sairaanhoitaja" joka "haluaa" palata suomeen huonommin palkattuun työpaikkaan. Se hoitaja jolla on kokemusta erikoissairaanhoidosta, ja hoitaja joka ei (ainakaan vielä toistaiseksi) ole halukas vaihtamaan alaa. Olen ihminen, joka haluaa auttaa muita.
Kiinnostaisikin tietää, että onko tosiaan niin ettei suomessa hoitajapulaa ole? Eikö reilun yhdeksän vuoden työkokemus riitä? Niin ja ne Valviran luvatkin, nekin on olemassa. Pitääkö sitä alkaa etsimään toisenlaista työtä? Ehkä myyntihommia, tai vaikkapa töitä asiakaspalvelijana kaupan kassalla? Mistä on hyvät sairaanhoitajat tehty? Mitä ylihoitajat/osastonhoitajat suomessa haluavat hoitajalta?

Mainittakoon vielä, että laitoin hakemuksen hoitajaksi norjaan ja sieltä oltiin minuun yhteydessä heti seuraavana päivänä. Norjassa arvostetaan henkilökuntaa, maksetaan rahanarvoista palkkaa ja siihen päälle saa vielä mojovat työsuhde-edut, järjestävät jopa lennot ja majoituksenkin.
Joten voihan se olla niinkin, ettei suomi minusta paluu-hoitajaa saa vaan matkustan norjaan... Suomeen muuttoonhan on toki vielä pari viikkoa, että saattaahan se olla että asioilla on tapana järjestyä... ja kohta minulla on töitä. Tai sitten ei.

Min devis har alltid varit att 'Allt brukar ordna sig'. Så kommer det säkert vara denna gången också, men just nu känner jag mig ganska osäker. Sverige har brist på sjuksköterskor. Och som jag har förstått har Finland också. Jag lämnade landet över sex år sedan och även då var brist på personalen i Finland och även då Tehy -Finlask social- och hälsovårdens fackorganisation- kämpade de sjuksköterskors rättigheter och löneförhöjningar.

I somras kom nya vindar i vårt familjeliv och vi bestämde oss att flytta till Finland. Jag fick tjänstledigt från arbetet, så dörrarna är öppet till mig när jag kommer tillbaka. I motsats det verkar vara i Finland.

Ni har säkert hört talas om Jose "Joe" Zamora. En man i USA som sökte arbeter under långperiod utan resultat, tills han tappade bokstaven s från sitt namn, och omedelbart fick en enorm mängd jobberbjudanden efter detta. I hans situation kan man tala direkt om diskriminering tyvärr. Arbetsgivarna gjorde sina beslutet utan att träffa honom, enligt hans namn. Synd men det det där är sant.

Vad har det göra med mig?
Nu är jag också en arbetssökare som har inte blivit erbjudan ens till intervjuar. Jag är en sjuksköterska som direkt efter jag tog min studenten fortsatt till yrkeshögskola och direkt efter skolan hoppade jag in till arbetsmarknaden. Jag har nästan tio års erfarenhet som specialsjuksköterska och jag har tagit hand om svårtsjuka patienter alla året. Jag har även arbetat med barn i universitetssjukhuset i Finland och i Sverige. Jag har inte heller någonsin "gått därifrån staketet är lägst". Jag har alltid haft lite utmaningar i mitt liv. Jag hanterar pediatrisk omvårdnaden väl, tycker jag.

Jag. Jag har skickat nästan lika många jobbansökningar som Jose. Okej, tjugo, trettio stycken iallafall och jag har blivit kallat för två (dvs två!!) arbetsintervju. De visste också att jag flög från Sverige till Finland för en intervju så vad jag vill säga är att jag ville ganska allvarligt få arbetet. Och vad har jag fått på svar? Några platser har skickat en email, utan att jag ens fått prata med dom, att den tjänsten fick någon annan. Jag blev även erbjuds på vikarier arbetet under intervjun men har inte hört om detta heller. Jag fick bara ett svar att någon annan fick jobbet och dom tackade mig för intresse om arbetet.

Och en sak om lönen. Finland är mycket dyrare land att leva i än sverige och lönen är jätte mycket sämre. Okej, I Finland får man bättre ÖB än i sverige men grundlönen är lägre i Finland. Jag är verkligen förvånad över att det inte finns någon arbetsplats I Helsingfors området som skulle vilja anställa mig. Eller är det något fel på mitt CV? Jag kommer att vara "en återvändande", är det inte bra eller? Jag är "den typen av sjuksköterskan" som "vill" komma och jobba på vården i Finland, även man får sämre betalt. Jag är en sjuksköterska som har erfarenhet av special sjukvården, och sjuksköterskan som vill inte (ännu, åtminstone än) lämna branschen. Jag är en person som vill hjälpa andra.

Det hade varit intresserad att veta om det är verkligen så att det inte finns någon brist på sjuksköterskorna i Finland? Finns det ingen behov av nästan tio års erfarenhet? Undrar om det är dags att börja leta efter en annan typ av jobb? Kanske försäljning eller till och med ett jobb i kundtjänsten eller i kassan? Vad är bra sjuksköterskor gjorda av? Vad tänker chefsjuksköterskorna? Hurdana sköterskorna dom vill anstälda?

Vill ni veta en sak till? Pga att jag har inte fått svar från Finland har jag även kontaktat bemanningsbolag i Norge och de kontaktade mig redan nästa dagen. I Norge uppskattar man vårdpersonal. Där får man mycket bättre lön och de kan organisera och skaffa flygbiljetterna och boende till dig dit. Så det kan mycket väl vara så att jag inte bli "en återvändare" och börjar resa till Norge istället. Men men det är naturligtvis fortfarande ett par veckor kvar innan vi ska flytta så den kan väl hända att allt ordnar sig och jag kanske kommer att får ett jobb i Finland...eller inte.

torstai 17. heinäkuuta 2014

Ikävä // Saknar familj

Sunnuntaina lensin kolmeksi vuorokaudeksi Tukholmaan töihin. Loma "loppui" ja oli aika palata arkeen. Ensimmäistä kertaa olin erossa tyttärestäni kolme päivää ja kolme yötä. Kuukauden jälkeen oli ihan kiva palata kotiin ja käydä katsastamassa että kotona on kaikki hyvin. Kävin kastelemassa kukat ja katsastamassa postin (laskut). Työyöt sujuivat hyvin ja oli ihan mukavaa käydä käyttämässä vähän aivoja loman välillä... Mutta se mikä oli raskasta ja erittäin raastavaa oli ikävä. Ikävä tytärtäni Emmaa. Vaikka päivittäin soittelin suomeen ja sain kuulla Emman äänen, ja kuulin että kaikki on hyvin ja että kaikki on niin kuin kaikkina muinakin päivinä, niin se ettet pysty olemaan tyttäresi luona oli sydäntä raäastavaa.

Toki nautin yksinäisyydestä ja siitä että sain kolmen vuorokauden ajan tehdä lähes mitä tahansa. Pyöräilin shoppailemaan (enkä pitänyt mitään kiirettä palatessani takaisin kotiin) ja nautin vaan siitä että sain vaan olla. Suunnittelin nukkuvani paljon, sillä tiedätte että pienen lapsen vanhempana ei saa koskaan nukuttua tarpeeksi. Mutta en tiedä johtuiko ikävästä vai mistä, mutta nukuin huonommin näinä päivinä kuin yleensä. Ja vaikka näin tyttäreni tietokoneen kamerasta (skype) päivittäin niin ei sitä lapsen halausta korvaan edes elävä kuva. Ihan pikku Emma vielä sulki tietokoneen kannen moneen kertaan puhelun aikana ja etsi minua tietokoneen takaa. :)

Keskiviikkona palasin takaisin Helsinki-Vantaan lentokentälle ja pääsin halaamaan tytärtäni. Sitä rakkauden määrää ei pysty kuvailemaan, sitä tunnetta että hän on siinä, minun tyttöni, minun kanssani oli paras aloitus vielä kaksi viikkoa jatkuvalle lomalle.

På söndagen flög jag till Stockholm. Jag åkte dit för tre dagar för att arbeta. Semester "slutade" och det var dags att återvända till vardagen. Första gången jag var borta från min dotter för tre dagar irad och tre nätter irad. Efter en månad, var det ganska skönt att komma hem och se att allt är bra hemma i Sverige. Jag gick vattna blommorna och kollade posten (räkningar). Nattarbete gick bra, och det var kul att jobba lite efter semestern... Men det var svårt att vara utan Emma, utan min dotter. Trots att jag ringde varje dag till Finland och jag fick höra Emmas röst, och jag hörde att allt är bra och att allt är som någon annan dag men när jag fick inte vara med min dotter var det väldigt jobbigt.

Visst, jag njuta av ensamheten, gjorde jag och jag njut av det faktum att jag hade tre dagar på mig att göra precis vad jag ville. Jag cyklade till stan och shoppade utan behov att kolla på klockan. Jag planerade att sova en hel del under denna tre dagar eftersom ni vet att förälder till ett litet barn aldrig få sova tillräckligt. Men men... jag visste inte varför, men jag sov faktisk mindre i dessa dagar än vanligt. Och även att jag såg min dotter på dataskärm (på skype) varje dag så det var fruktansvärd svårt att vara utan henne. Lilla Emma förstog inte riktigt heller att mamma var på skype, hon försökte stänga datorn flera gånger unden samtalet och letade efter mig bakom skärmen. :)

På onsdagen åkte jag tillbaka till Helsingfors och jag fick krama min dotter. Det går inte att beskriva hur mycket kärlek man har... att se henne, och krama henne var den bästa starten i ytterligare två veckors sammanhängande semester som man kan få.>